Helt ljuvligt att skåda Blåvitt spela i går...

...det finns en hel del parametrar som gör att man stod och rös på Ullevi i går - och då har jag inte ens tänkt att nämna den rätt bistra tempen.

§ Vi krossade Djurgården. Enough said.

§ Niclas Alexandersson var kung på banan. Snacka om värdigt avslut inför oss hemmafans.
Kan säga att det gjorde ont i mig när han skadade foten i mitten av första. Det var helt uppenbart att mannen hade grisont i foten. Sättet han haltade på efter närkampen med en av Djurgårdens mer primitiva män var hårt att skåda.

§ Stefan Selakovic valde att prestera en av årets bästa insatser.
Kanske beroende på att han börjar fatta att han spelar för förnyat kontrakt nästa år, och sett till hans insatser under årets Allsvenska så kan man lugnt säga att det var på tiden att han visade att han är värdig att dra på sig den blåa vita tröjan även next season.
Han hade otur i går. En balja var han värd faktiskt.

§ Wernbloom fortsätter att vara häftplåster, råskinn, snidare, målskytt och allmänt superprovokativt as (läs Henrik Rydström fast i rätt tröja och med rätt dialekt och hår på hövvet och avsaknad av pretentiösa töntiga mediahoriga tendenser...) för motståndarlaget i en och samma blåvita tröja.
Blir inte han proffs nästa år så börjar jag hålla på Kalmar (OBS! Ironi).
Även om jag hoppas att han stannar.

§ Tobbe Hysén är så jävulusiskt fräsch, rapp och spelsugen trots en sjukt lång säsong att jag häpnar.
I går kretsade i princip allting runt hans känsliga och speediga fötter och benpipor...

§ Adam fortsätter att briljera.

§ Hjalmar var på utflykter i närheten av motståndarnas straffområde, och han gjorde det helt ok.

§ Naturligtvis måste man avsluta ett inlägg kring gårdagskvällens galaföreställning med den rätt värdiga avtackningen av Alexandersson.
Tyvärr finns det plumpar. Men såklart - vi snackar ju Ullevi...den mest undermåliga arenan som finns när det kommer till praktikaliteter...
Jag syftar på en ljudanläggning som svalde ändelser under det yxiga tacktalet till Super-Alex...sen menar jag oxå att Heja Blåvitt med Schytts känns liiiiiiite väl tacky att spela upp när man ska avtacka en av svensk fotbolls riktigt stora...men men det där är väl en smaksak kanske...oavsett så känner jag att det var ett stort ögonblick i mitt Blåvita liv att se Alex stå och inte kunna hålla tårarna borta under hyllningar och fina ord (även om de var dyslektiskt och yxigt upplästa)...

Som vanligt så räddade fansen helheten med den äran...det var stort att se hur mycket kärlek de yngre och även vi mer distingerade visade Alex...hoppas han blir kvar i klubben för där finns det förtroendekapital och skarpsinne att använda sig av...