Jon Jefferson Klingbergs bok har jag glömt av att tipsa om...

...därför gör jag det nu...

Jon är en gammal vän till mig. Vi har känt varann i runda slängar sen 1995 och där nånstans i Aten på våren blev vi mer än bekanta med varandra. En inte helt okomplicerad vänskap såg dagens ljus. Sen dess har det blivit aktiviteter av varierande slag inte sällan med musikaliska förtecken.

Oasis på Hultsfred, Manowar på Fryshuset, Entombed på Hyndans hörna, Einsturzende Neubauten, oxå det på Frysen i Sthlm, Sveriges starkaste starköl i hans lägenhet, kass kycklinggryta hemma hos mig i transitlägenheten i Kärrtorp, utskällningar per telefon, lååånga nätter utan slut på hotellrum, inte sällan med Håkan Hellström som referens på ena eller andra sättet, sur vodka, flygresor med sjukt sköna skratt dock alltid med allvaret sardoniskt lurande bakom hörnet, kanske lite väl franka uttalanden om vilka relationer vi befunnit oss i, radioprogram tillsammans som kanske inte blev vad vi båda tänkt oss etcetera etcetera.

Sen tog vänskapen en smärre paus, innan vi sågs här i götet på Bokmässan när Jon var nere och högst aktuell med sin debutroman Jag tror vi behöver prata faktiskt.

Och det sköna var att det kändes som det ska göra med gamla goda vänner...dvs allting var mer eller mindre som vanligt minus en del excessdrivna aktiviteter som jag inbillar mig att vi båda valt att välja bort ur våra liv.

Jon är en hedersknyffel och sjukt begåvad. Därför är det inget ryggkliande inlägg till en gammal vän utan en uppriktig hyllning till hans bok som är sårig och mycket naken läsning över 315 sidor om en skilsmässa som verkligen inte är ett ömsesidigt ställningstagande utan en ren och skär dumpning...och jag kan säga att det är inte Jon som dumpar.

Spring och köp!!