Visst var 1-0 ett snyggt mål och ett ljuvligt avslut på ett fantastiskt anfall som framför allt innehöll en adrenalinstinn holländare. Tror Kuyt vann tillbaka bollen tre gånger innan han till sist, efter att ha löpt in i straffområdet, fick ett kanonpass från Mascherano som han såg till att förvalta på bästa sätt.
Men 1-1 var snyggare.
Någon sa - tror det var gamla gråhåret Bosse P - efter matchen att "Visserligen har Riise en rutten högerfot men ändå - vad ska han ner och nicka på den där bollen för?"
Ja fan vet.
Fick han ett klockrent hjärnsläpp den gode normannen? Bollen kommer i knähöjd (max!) in mot honom och han väljer att vräka sig fram i eget straffområde, utan någon medspelare mellan sig själv och Reyna, för att nickrensa ut till hörna.
Det gick inte som Riise ville.
Istället för en nick ut till hörna skallade han upp bollen högt höger i eget mål.
Reyna stog helt maktlös.
Mållös.
Chelseas bänk exploderade.
Rödlätte och blekhyade Riise var om möjligt ännu blekare när han uppgivet insåg att han kvitterat för Chelsea.
Eller fel. Han var grå.
Och blicken tom. Och naturligtvis helt förkrossad. Hans självmål var det sista som hände på Anfield.
Nästa vecka smäller det igen i en match där bortalaget måste göra mål för att ta sig till final.
Fråga mig inte hur det slutar.
Nu blir det fluortablett och djupsömn. Undrar vem som står i Ljungskile på fredag förresten?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar