Man har rätt att kräva mer

av Blåvitt än det de presterade på Ullevi i kväll. Bra mycket mer, ärligt talat.
Ok att det krävdes en viss omdisponering av laget nära inpå matchstart eftersom Stor-alex blev sjuk men det är långt ifrån skäl nog när man ser till vad som brister och vad som saknas i matchen som Gais var mycket närmare att vinna.

Jag skrev det redan efter matchen mot HBK och det tar emot att behöva upprepa sig bara åtta dagar senare när det kommer till grundläggande stolpar för varje lag med ambitionen att vara med och slåss om titeln Bäst i Sverige. Men för tillfället saknar jag en del jävligt viktiga instinkter hos Blåvitt.
Jag pratar om:
Moral.
Glöd.
Vilja att vinna.
Förmåga att vinna boll.
Att inte kliva undan.
Att smälla på.
Att vinna närkamper.

Ja ett gäng synonymer kan kanske tyckas men samtidigt finns det små nyansskillnader i dessa påståenden/uttryck. Och alla känns relevanta att nämna, för just nu saknar Blåvitt någonting väldigt avgörande och direkt nödvändigt om de vill vara med och spela om guldet när det drar ihop sig i höst.
De saknar drivet. Och det stör mig eftersom jag trodde att det skulle vara en av de komponenter som Blåvitt i stort sett skulle ha med sig in i matcherna per automatik i år.

Efter Ebbots tjusiga nedstigning med helikoptern och hans uppeldning av Gaisfansen med den mycket Gaisiga parafrasen på Gary Glitters gamla glamdänga Rock'n Roll, och hans mindre inspirerade framförande av nationalsången (självklart var han iförd Gaiskaftan) fick vi se en match som till stor del ägdes av Gais.
Som Blåvit är man tacksam att Gaisarna Wanderson och framför allt Levon Pachajyan har svårt att träffa mål när de får heta lägen.
Gång på gång tappade Blåvitt mittfältet. Olsson föll för djupt och kanterna var bara allmänt veka. Att starta med Jakob Johansson kan jag tycka var en direkt felaktig uttagning när man har ett alternativ i Stefan Selakovic.
Uppspel existerade inte, utan när Blåvitt vann boll såg det stressat och vekt ut. Och som mot Halmstad, när det kom till dueller man mot man så vann Gais fyra av fem. Som Blåvit är man ovan och förvånad över att se sitt lag tappa boll i såna situationer.

Gais gjorde det bra, absolut.
Men det är klasskillnad mellan lagen.
Ett normalt presterande Blåvitt ska slå Gais. Men något gick snett i går kväll. Blåvitt var oförlåtligt dåliga i första halvlek. Och bara snäppet bättre i andra. Det fanns sekvenser när bollen gick genom mittfältet och fram till Wernbloom som kändes som något som kunde liknas vid konstruktivt anfallsspel eller när Tobbe satte bra speed på sin kant, vågade utmana inåt och gå mot mål men det hände ju löjligt sällan.
Olsson hade ett riktigt bra skott som Dime fick fläka sig på, vi fick ett mål bortdömt och jag kan inte svära på att domaren hade rätt när han blåste för ruff men sett till hela matchen så var det Gais som låg bra mycket närmare tre poäng.
Ja men fatta. Helt tragiskt!!

Det finns ett stort problem i Blåvitt som samtidigt inte är helt lätt att kritisera.
Laget har en backlinje som i de flesta fall är extremt tight och svår som fan att komma förbi. Samtidigt är den inte så mycket mer än en försvarande backlinje.
Jo visst, den har sina fördelar när det kommer till offensiva fasta situationer också, men när det kommer till uppspel, konstruktivitet och offensiva spelinsatser finns inte den skicklighet som jag gärna hade sett och som finns hos spelare som Adam Johansson eller Niclas Alexandersson.

Kimpan fick pris som bäste Blåvita spelare. Bara en sån sak.

Två vinster och tre oavgjorda efter fem matchar är en vinst för lite, och då är jag ändå rätt snäll. Att slakta Örebro och Norrköping är på gränsen till ointressant när det drar ihop sig i höst. Kan inte Blåvitt hitta ett konstruktivt anfallspel och hitta tillbaka till sin gamla bollvinnarmentalitet är risken stor att det kommer att blåsa småsnålt om laget redan innan EM.

Nu blir det fluortablett och djupsömn.