När fotboll är som fotboll var

på Anfield Road i går kväll så finns det få saker som kommer upp i samma grad av underhållning. När det dessutom var en match med så tydliga ansikten och kontraster blev det en av de där matcherna man kommer att minnas ett bra tag framöver...

När Theo Walcotts boll (efter hans helt sanslösa framryckning) fram till Adebayor blev till ett kvitteringsmål var det glädje och jubel och en känsla av att det där var ju precis så som det sett ut under större delen av årets Premier League för Gunners del...de sänker en kvitterings- eller (oftast) segerboll efter dryga 80...jag vet inte hur många baljor de har producerat i matchens sista tio den här säsongen.

Grejen var ju bara den att det var ju inte slut där...man hann knappt sätta sig ner (givetvis står man och jublar när det kvitteras på den här nivån) förrän det osannolika hände...straffen, Gerrard och bollen upp i krysset (på ett sånt där sinnessjukt pardonlöst sätt)...när Liverpool satte 2-1 drog jag iväg ett sms till Pat som löd: Ridå. Det returnerade han när Gunners utjämnade. Vid 3-2 pallade jag inte dra iväg något text eftersom jag insåg att det där var le spik in the kista...

Trist för laget och trist för Wengér. Trist inte minst för mig som verkligen trodde att de skulle kunna gå hela vägen i år. Nu ligger vägen öppen för Man U. Inte bara i Premier League...

Till sist...Senderos var gårdagens Bendtner...undrar om de spelat bort sig från Arsenal efter de här två matcherna?